Utställning – Finska krigsbarn i Halland

Till följd av det Finska vinterkriget (1939-1940) och Fortsättningskriget (1941-1944) kom tiotusentals finska barn till Sverige under krigsåren. Halland tog emot flest barn i förhållande till länets egen befolkningsmängd. De flesta ensamma eller tillsammans med sina syskon. Barnen fick en lapp kring halsen där det stod vad de hette och vart de skulle. Ursprungligen kallades de sommarbarn, som kom till Halland ”för att äta upp sig” under en period. Syskonpar separerades ofta, utan att förstå varför – språket var främmande, liksom mycket annat i deras nya tillvaro.

Porträtten ni ser här visar människor som kom till Halland som krigsbarn. Jag vill tacka dem för att de ville berätta sin historia, och för att vi får dela den med er.

Anna Lindqvist, projektledare och fotograf.

– Jag kan ju se det här tåget med alla ungar.
Så kom det en och skulle ha en liten unge och den skrek ju,
den skulle ju vara hos morsan.  Ja, som det gick till och jag tänker på mina föräldrar, lämna fyra…

– Det var väl, väldigt dåligt. Det var därför dom skickade oss, för vi skulle växa och bli stora.

– Gud i himmelen, som det kan vara. Jag tänker på dom här stackarna som är ute på de haven nu.

Gunvor Karén Johansson

– Jag skulle fylla fem, och Raili skulle fylla fyra och Voitto skulle fylla två. Nej, jag förstår inte att mina föräldrar kunde, jag skulle inte kunna skickat iväg mina ungar, inte.

– Men de var la så illa tvungna, jag vet inte.
För vi var ju flera tusen ungar som åkte.
Vi var ju en hel båt som åkte den gången.

– Den var hemsk, jag vägrade äta och jag pratade inte. För jag tänkte bara, var har de gjort av med Voitto, jag hade ju lovat mor att jag skulle hålla hand om honom.

Anja Bengtsson

– Sedan var det väl inte så populärt hos alla, jag vet även hos mina så kallade släktingar här i Sverige. De tyckte att min mamma och pappa inte var kloka som tog en finnunge.
Och det var dem i släkten som sa det, tyckte de var galna…

…Släkten tyckte väl inte de var värda lika mycket, de som kom från ett annat land.

Liisa Nydén

– Min pappa skulle bara gå ut och märka träden som han köpt. Inte fälla, vilket han gjorde i alla fall, han började med ett träd och fick det över sig. Så att han dog ju där i skogen.

– Då var vi ju här i Sverige. Så det var min mamma och farmor som höll på att gå under de med. Min pappa var ju på hemmafronten, inom brandkåren. Samtidigt som han var under utredning för att bli klassad krigsinvalid. Han hann dö innan det blev färdigt, så min mamma fick inte ett öre.

Nanny Ohlsson

– Jag har en syster, hon har ofta frågat mig varför jag inte åkte tillbaka. Jag har haft möjlighet att åka tillbaka och bara se hur det såg ut. Jag sa, ”Nej, jag vågar inte”.

– Mycket märkligt, men inom mig fanns det en känsla av att. Vad händer om jag åker över? Kommer jag liksom att stöka till någonting där då? Och, och vad händer då? Kommer jag också att uppleva någonting som gör att jag inte riktigt vet var jag vill vara någonstans.

Håkan Hellman

– Men mina föräldrar och fosterföräldrar brevväxlade och då ville de här i Sverige att jag skulle komma tillbaka. Det gick min mamma och pappa med på, så när jag kom tillbaka började jag skolan i Okome, för fjärde gången började jag första klass.

– Min mamma hon hade förmånen och få leva tills hon blev 90 år. Så hon har ju varit här många gånger och vi har varit där. Det är jätteskönt, för hon hade sådana bekymmer. Om hon hade gjort rätt eller fel, när hon skickade iväg oss. Men vi, vi har fått det bra allihop.

Raimo Svensson

– Och sen var där ett öppet, ja det var som en gata över hela ön. Och där kom ju folk och sprang och sprang, och vi sprang. Och rätt var där var så kom där ju ett flygplan och störtdök. Och så spårljus slängde den ju ut. Och så kulsprutorna…

– Och det brann på bägge sidor när vi gick på gatan, vi fick gå mitt i. Halva stan brann upp då.

– Är vi på väg dit igen? Alltså, människor som kallar sig för att vara kloka och tror att det hjälper att slå ihjäl varandra.

Anita Johansson

Utställningen ni ser här härstammar från en fysisk utställning som ni kan se på bilderna nedan.
Utställning är ett resultat av ett projekt som pågick 2016-2018 och var ett samarbete mellan Hallands bildningsförbund och övriga delar av den Halländska hembygdsrörelsen och Garnisons- och luftvärnsmuseet med stöd av med Region Halland.